"Cell delning utan kontroll" är samlings namnet på ett antal sjukdommar med okontrollerad celltillväxt som medför att det nya cellerna förstör den omgivande vävnaden.

Jag som många andra hatar denna sjuktdom, vet int äns om jag skulle vilja se någon jag avskyr äns få den, cancern tar allt för många människors liv. Sen att 3 av 4 kan räddas, det är väl bra. (men det gäller viss cancer inte cancer in det stora hela)

Det är så orehört viktigt att gå på alla kotroller, mammografi 1a gången vid 40 år, sen vart 5e år.

Min mamma fick börst cancer, hon hade gått på kontroller. Vid 40år och vid 45, (ingen cancer upptäcktes) ochd et stämde.

Sen id 50år, så sket mamma i att gå, varför vet jag inte. Hon trodde nog som många tänker, det drabbar inte mig. Eftersom det inte var något sist är det nog inget nu häller, och det kanske det inte var häller då. Inget vi får veta.

När mamma var 56, en sommar började det göra lite ont i bröstet, små knölar kom fram. Efter några veckor, så vart det värre, Då gick hon till vårdcentralen. Och dom gav henne remiss till läkaren på sjukhuset. Och där kom det fram till att det var brös cancer. (som antagligen hade funnits i flera år) Ska jag vara ärlig så tror jag mamma misstänkte detta redan nått år innan hon gick till läkaren.

Det värsta trodde vi skulle hända redan då. Sen i februari 2008 så upptäckte dem lite på levern också.. NEJ alltså verkligen NEJ. Var min tanke, mamma fick genomgå cellgifter vart enorm dålig, fick cancer tabletter. Cancer höll sig väl inom sin ram, sen vert mamma dålig till och från och vart inaggd då o då. Under dessa år.

Jag vill tycka själv att mammas bästa tid i sjukdommen var 2010-början av 2012. Då modercystan fassn i bröstet, som upptäcktes försen så hade cancer lyckas sprida sig, som sagt till levern och på lite andra små ställen (kanske var irellivanta?) ingen vet. Men lever cancer är farligt mkt farligt.

vart 3e månad under dessa år gick mamma på rönken kontroller, cancern verkade vilja vaara i inom sin ram. (bra) Sen en koll under förra året (höst) så hade visst cancern ökat lite lite lite, men dom upptäckte då också att cencer medicinen mamma fick inte verkade längre, hon vart alltså immun. Så hon fick pröva någon annan mecin, den sista dom kude erbjuda.

Jag tror mamma började förstå att det kanske är värre detta än vad vi alla trott. Men ändå ville hon leva ut sitt liv. Hon var alltid gald och possetiv till livet. Stark kvinna.

Sen i år, 2012... började allt dalaa utför. mamma var stark och possetiv, levern var förstorad, och knölig. Kunde inte rena blodet ordentligt. (levern är kroppen reningsverk) utan den dör vi, tyvärr är det så.

Mamma hade ont alltså, men sa sällan nått. I maj 2012, åkte mamma o hennes serbo till mallorca, mamma fyllde 60 i juni, och detta var en 60år resa kan man säga. =)

Sen när mamma kom hem, var väl allt ok ett kort tag, sen började hon bli gul... och jag över driver inte hon såg ut som en lussebulle.. saffrans gul. Tester gjordes hepatit inget var det. Och jag kommer ihåg det så väl, det var agusti, min syster skulle komma och hälsa på mamma. Och detta var någon dag innan, så sa jag till mamma att när levern "lägger av" så blir kroppen gul, och funkar det inte på kortison (som mamma hade fått mot detta då) så finns bara ett ända alternativ kvar, och det är levertransplantation. Och det gör dom inte på en cancer sjuk. Så där började man ana fara. Syrran kom sedan på tisdagen i agusti 21a agusti tror jag det var. På onsdagarn skulle mamma till linköping till onkologen för att prata med läkaren om proverna.

Hon åkte på morgonen.. Sen klockan 10.45 ringde mamma. Oh okej tänkte jag nu ringer hon oc berättar att det kommer bli bra detta, att hon hade börjat svara på kotrisonet. Men icke.. jag svarade.. det var tyst en kort stunt sen hörde jag.

"Hej hjärtat.... ehm jo det är så här" Neeej var min tanke. Säg det inte.

Men jo. Hon sa det.

"Det finns inte mycket mer läkarna kan göra för mig nu" sa hon men lite halv ledsen röst. Jag hör henne säga det där i huvudet om och om igen.

Jag minns att jag frågade vad som menades med det. (även om jag visste)

"jaha, det är nog bara att vänta ut nu" var det hon sa, senkunde jag inte prata mera för jag bröt ihop.

Så ringde Stefan och vi åkte upp till Linköping vi syskon.

Och på torsdagen så var sista dagen mamma satt upp, och alla var där. Allt gick så fort.

Lördagen sen gav hon upp.. kl 13.25 den 25e agusti 2012... vi var där när hon tog det sista andetaget. Man såg hur stjälen lämnade kroppen. Det var varcket men ändå hemskt.. Jag fick som en black out, bara skrek och sprang runt i korridoren, Inte trodde jag väl att jag som 24år skulle mista min mamma. Min starka klippa och grund här i världen.

Drabbas man av lever cancer är det sällsynt att man lever över 5år. Mamma levde med det i 4år och 8 mån.

60år och 70 dagar, det den tid mamma fick på joden. Det är inte rättvist.

Jag har skrivit en väldigt kort verssion av detta nu, finns så mycket mer att tillägga och säga, kanske gör det någon gång.

Men att skriva detta var jobbigt nog, erkännadet av hur ens mamma dog. Att äns säga det, hon är död?! Det är fortfarande overkligt.

Tungt,  jag hatar cancern. Och hade det gått att rädda hennes liv om hon gjort mammografin när hon var 55? (tyvärr är nog svaret ja) Så alla ni där ute, gå på alla koller som finns. Skippa inget, det är inte värt det. Det är ingen sjukdom att leka med.

Cancer är celldelning utan kontroll!

// Sofie