Idag är det den dagen jag känner jag hade velat sitta hos mamma och berätta allt, få hennes med kännsla och råd. Ha hennes axel att luta mig mot, bli tröstad och höra henne säga. "Det kommer bli bra."

Mitt hjärta har tagit ett stort skutt, och nu sitter jag med en klump i magen, och gråten i halsen, samt tårar rinna ner för mina kinder. Jag känner mig så grymmt jävla vilsen. Och vad hände? Jo det vet jag, men varför ska jag få bli straffad för att mitt hjärta känner en viss sak? Är det Gud som vill att det ska vara så här? 

Stallet och jobbet är där jag käner mig som jag ska, jag mår bra. Verkligen bra. Men sen, när jag är någon annanstans dalar det...

Att hitta balansen mellan där, är det jag måste göra nu för att inte gå under. Och jag måste finna den balansen. 

Varför kunnde inte mamma fått finnas några år till för, jag behöver verkligen henne nu.

*vi tar en paus*

"Idag gjorde jag någon besviken, jag hoppas personen vill förstå. Och förlåt mig."

Hjälp mig finna styrkan nu,